Per Svensson har snabbt kommit in i orienteringen
Per Svensson har en kometkarriär som orienterare i Avesta OK. Han dök upp på en klubbträning i slutet av augusti förra året. I februari valdes han in som ledamot i föreningens styrelse. Läs här om hans berättelse hur han, som säkert många andra, trodde att orienteringsklubbar var "sekter" som man föddes in i.
Mitt orienteringsår
2022 inleddes traditionsenligt med att jag inte hade någon som helst tanke på att börja med orientering. Då jag bor och är uppväxt i Avesta har jag ganska konstant haft kontakt med orienterare bland vänner, kolleger och, på sistone, elever. Ändå har det aldrig fallit mig in att ens prova på sporten, utan den har känts lite som ett slutet sällskap där man ansluts som barn och sedan för traditionen vidare i nedstigande släktled.
Lagom till första maj landade också lika traditionsenligt Hittaut-kartan i brevlådan och planering inleddes i hushållet. Jag och min sambo hade året innan fastnat för aktiviteten och till slut prickat in alla checkpoints, men ibland lite onödigt strapatsrikt. Nu delade vi upp det i lagoma sjok och betade av även årets karta systematiskt. Hittaut bjuder som bekant på oftast trevliga dagsutflykter till mer eller mindre obekanta områden, utan större press.
Mot slutet av Hittaut-säsongen, i samband med en serie svårare checkpoints, noterade vi dock att vi uppskattade olika aspekter av våra dagsetapper olika mycket. Min sambo var fortfarande nöjd med att komma ut i naturen, göra något tillsammans, och att få röra lite på sig. Själv hade jag blivit mer och mer intresserad av kartdetaljerna och att hitta snabbaste vägen mellan olika checkpoints. Det slog mig då att det rimligen är ganska precis vad orientering går ut på, så efter lite velande tog jag mod till mig och åkte till en klubbträning med Avesta OK en vanlig torsdag i slutet av augusti. Och där blev jag kvar.
Inte i skogen, då, men väl i klubben. Orientering visade sig ha det mesta jag hoppats på – utmanande kartor i omväxlande miljöer kombinerat med regelbunden träning. Det snillrika systemet för olika svårighetsgrad och längd gör också att man alltid hitta en bana som passar ens ambitioner, oavsett erfarenhet eller kondition. Jag upptäckte förresten även att orienterare inte är så kufiska som man kan tro, utan som folk är mest, i alla åldrar och skepnader.
Jag deltog under hösten i ett av landets största orienteringsevenemang – 25manna-stafetten i Huddinge med 8000 andra, jag har under vinterhalvåret varit med på de flesta av klubbens nattorienteringsträningar, jag har hängt i det mytomspunna Tråbacken och sprungit rundor kring Bjurfors. För ett par helger sedan sprang jag min första individuella tävling, och jag har redan flera andra inplanerade. Och nu har Hittaut startat igen!